Ska väl se om jag kan slutföra bloggarna som handlar om delar ur mitt liv.
Under året 1994 började jag jobba på dagis istället för som dagmamma.
På sommaren kom som vanligt våra lettiska barn och även under jullovet.
Året efter (1995) kom dom också på besök, men till skillnad från att, då visste
vi inte att det var sista sommaren och vintern dom kom.
Jag gick mer och mer och funderade på hur mitt liv såg ut, jag hade mått
dåligt en längre tid och tröttnat på det liv vi levde. Allt skulle vara så perfekt.
Började tröttna på att varje helg åka ut på sjön så jag började
säga nej till det, iaf varje helg. Trött på att liksom skryta över att vi kunde
minsann köpa fina dyra saker, åka till utlandet minst ett par gånger om året.
På hösten 1995 gjorde barnens pappa och jag SISTA resan tillsammans till Florida.
Han visste ju inte det förstås, men jag visste. Hade väl redan då bestämt
mig för att ta ut skilsmässa, frågan var bara när..
Jag svalkar mig med en kall öl på Bahamas som vi besökte den sista resan.
I början av 1996 bestämde jag mig att NU får det vara bra, jag tog kontakt
med en advokat som hjälpte mig med allt vad som gällde skilsmässa.
Det var väl inte så här mannen hade tänkt sig, han ville att vi skulle försöka
gå vidare, att tänka på barnen osv. Sonen skulle fylla 17 och dottern 11 år så
dom var ju inte jättesmå men visst, klart att dom har tagit en del stryk av att
vi skilde oss, vi blev ju en splittrad familj, men tror inte dom hade mått bättre
av att gå i ett hem där inte mamman och pappan var överens. Ibland kan jag
känna samvetskval att jag gjorde så här mot barnen, att splittra familjen.
Jag skaffade mig en lägenhet på orten och jag flyttade in i början på maj.
--------------------------------------
Nu börjar en annan del av mitt liv då mina barn bodde hos mig varannan vecka.
Sonen hade flickvän och vid midsommar fick vi föräldrar veta att dom skulle
ha barn. Blev lite chockartat då dom egentligen inte var mer än barn själva.
Mitt första barnbarn, en söt liten tjej, fick jag sen i januari 1997.
Hur var det då med mig själv?? Det fanns nån i mitt liv men har suddat bort det
mesta av den personen och dom åren. Ett stort misslyckande var det.
---------------------------------------
Skaffar mig åter en egen lägenhet som jag flyttar in i februari 2002. Nu har jag
en fyrbent liten krabat som sällskap vid namn Olle. En liten Cavalier King Charles
Spaniel som jag hade köpt året innan.
Nu hade jag också en dator och där skaffade jag många *brevvänner* eller
mailvänner kanske det heter när det går via dator. Det var folk från USA,
Canada, Argentina, Brasilien mm. Det blev verkligen träning på min engelska då.
Sonen och hans dotters mamma hade nu separerat så han hade egen lägenhet
så det var bara min dotter som bodde hos mig varannan vecka. Nu gick hon
på gymnasiet, djurvårdslinjen. Djur var hennes allt från det hon var liten.
In i mitt liv kommer en man som är svårt sjuk i KOL. Hade jag vetat då
vad jag sen fick erfara hade jag tänkt mig för mer än en gång innan jag gav mig
in i det förhållandet. Det blev många akutresor med ambulans och det var många
gånger jag trodde han skulle dö därhemma. Att höra en människa som inte
får luft, ja det var mer än jobbbigt. När han mådde hyfsat så tyckte han om att
laga mat, gärna storkok och det var riktigt roligt att se när han kunde hålla på
med det och gott blev det också.
Men hur som helst så tog orken slut hos mig eftersom jag ensam fick göra dom
tyngre sysslorna i hemmet. Jag blev helt enkelt slutkörd både av att ständigt
vara på vakt med hans sjukdom och så ta hand om hemmet.
Nu gick jag sjukskriven då jag inte orkade jobba, det var många möten med
FK, jobbet, facket och dom skickade ut mig på arbetsprövningar. Inget av
det fungerade, inte ens ett par timmar. Blev senare skickad till Smärtkliniken i
Lkp och där fick jag diagnosen fibromyalgi av läkaren. Blev inte överraskad
då jag till 100 % var övertygad om att det var det jag hade.
Orken var slut och det blev skilsmässa.
Nu blev det IGEN en egen lägenhet och jag flyttade in i en nytapetserad och fin
tvårummare. Jag stortrivdes och det blev lugnare för mig.
Detta var i början av 2006 och nu såg jag fram mot den nalkande sommaren.
© Bätthan
